BACKEN KAN TYCKAS LÅNG.....

... MEN EFTER UPPFÖRSBACKEN VÄNTAR nedförsbacke.... då kommer allt gå betydligt lättare.
Visst kan det tyckas märkligt att vi mestadels är glada och uppåt.... och sedan till synes utan anledning känner oss lätt "deprimerade", vemodiga till sinnet, ja allmänt nästan så att vi ursäktar att vi finns .....
Själv ser jag allt detta som ett SUNDHETSTECKEN..... vi har empati, vi bryr oss, vi är lättpåverkade, vi har förmågan att visa känslor - det är trots allt - ETT GOTT TECKEN!

Visst finns det Mod i vemod.
Mod att möta det tunga sinnet,
mod att låta det tunga sinnet låta oss växa som människa,
Mod att acceptera oss själva,
OCH viktigast av allt.....
ATT TILLÅTA sig själv att vara vemodig . . .
för livet går likt en bergodalbana upp o ner . . .

Detta är inget allvarligt, men jag känner för tillfället att det är "lite mycket" som "hänger" på en skör tråd...... speciellt jobbet....... vad är jag utan jobb och inkomst???
Utöver det är det egentligen bara småsaker...... maten, vikten, promenaderna allt det där som bevisligen gör det mesta lite lättare att klara av. Äter jag rätt och har skaplig kondition så klarar även hjärnan av lite svårigheter och vemod......

Spelade bowling i lördags och första matchen gick väl OK för min del..... men andra matchen var katastrof.... och tyvärr betedde jag mig antagligen lite tjurigt...... det är tyvärr så det blir när man känner lite vemod och det blir ju lite mer av vemodet när man upptäcker att man betett sig illa...... men nu känns den biten ok, den är överspelad.....

Varför skriver jag detta helt öppet för ALLA att läsa?
Ganska enkelt egentligen..... jag är den typen av människa som mer än gärna delar med mig av mina erfarenheter och kanske, kanske någon av Er som läser detta känner, eller har känt likadant..... då vet Ni att det kan vara lättare om man har någon att dela detta med.
Jag "skriver av mig" och Ni ser med detta inlägg att Ni inte är ensamma om detta vemod!

KÄMPA REIDAR och Ni andra som behöver ha hejarop - KÄMPA!